Under skrivhuden

Under skrivhuden

Releasefesten

SkrivandetPosted by Jossan Sun, September 17, 2017 00:26:19

Wow. Alltså herrejävlar. Jag vet inte ens var jag ska börja för att beskriva den här fantastiska kvällen. Känslorna är all over the place och jag bara bölar när jag tänker på att jag är omgiven av så vansinnigt härliga människor.

Redan innan festen startade hade flera ombud ringt på dörren och överlämnat gudomliga buketter och fina presenter från vänner och familj som fått förhinder att komma, och jag blev helt överväldigad, fällde tårar redan där av de fina ord som följde med. När klockan sedan slog BUBBEL O´CLOCK kom vänner i en strid ström.

Aldrig i mitt liv har jag kramats och pussats så mycket som jag gjorde igår. Och jag är så tacksam för att jag umgås med sociala proffs som minglade hejdlöst och pratade med allt som hade puls. Mina vänner är väldigt utspridda, och jag har aldrig tidigare sammanfört dem på det här sättet, det var så otroligt kul. En del av dem gick verkligen några extra mil för att toppa festligheterna. Lina och Frida exempelvis, levererade värsta hembakta tårtan med mitt bokomslag på…

…och Lisa dök upp i en egensydd kjol, i Amandatyg! Hon bytte snabbt om och gav mig kjolen i present och jag ska BO i den på bokmässan! Jag älskar den! Och jag älskar att ha vänner som gör så jävla galna saker!

Lisa får skylla sig själv om jag outar henne när hon kommer klädd så här(hehe…), men jag vill inte lägga ut mingelbilder i en offentlig blogg utan att fråga gästerna om lov först, så jag håller på de få jag hann ta, men föreställ er ett femtiotal svinsnygga personer med sensationellt föredömligt förande. Det bjöds på oväntad skateboardåkning i rampen(!), korvätning, troschock upphöjt i kvadrat, flera tjejer i likadana klänningar och skor, fantastiska samtal om ämnen både högt och lågt, väldigt många tappade lösnaglar, kramar, en massa skålande, signering av böcker, facematsposerande samt tal från förläggaren.

Istället för en gästbok hade jag ställt upp en gästtavla där mina vänner fick leka fritt bland saxar, papper, och minimala klädnypor. Det var så otroligt mysigt att läsa alla meddelanden i efterhand. Åh. Härliga, härliga människor.

Jag skäms en smula för att jag inte varken läste högt ur boken eller höll något snajsigt och utbroderat tal. Min förläggare samlade alla för att läsa upp telegram och säga fina saker om mig och vårt samarbete, och när hon var klar vände sig alla mot mig – och jag fick panik. Jag är en teaterapa utan dess like och hoppade inte över det för att jag inte ville. Det handlade om att jag var så extremt emotionell hela kvällen. Att stå framför alla dessa personer som jag älskar, med vetskapen att de var där för min skull, tacksamhetstårarna låg hela tiden och brände. Jag har alltid haft mycket lättare för att hantera dålig kritik. Så fort jag mötte någons glittrande blick höll jag på att ta till lipen, och jag hade aldrig kunnat prata så folk förstod bland hulkningarna. Jag minns ärligt talat inte vad jag sa. Bara att det blev väldigt kortfattat.

Då gick det bättre vid signeringsbordet. När jag kunde lägga ögonbollarna i böckerna då och då. Så ofantligt kul var det att sitta där. Jag älskade varje sekund.

Nu var det sällskapet som var det bästa med hela releasefesten, naturligtvis, men jag blev helt blown away även av mitt dignande presentbord där det hamnade allt från smycken, blommor, en paviljong till framtida signeringar, vin, bubbel och alla möjliga ätbara saker (bland annat specialbeställd choklad med Amandatext!), skrivböcker, spel, presentkort– och ett stort kort som meddelade att ett jättegäng av gästerna (som inte ens känner varandra) gått ihop och pyntat av en stor del av hotellkostnaden inför min familjs resa till Göteborg och Bokmässan(!). Så generösa, jag är bortskämd.

Jag har fortfarande inte landat ordentligt efter den här kvällen. Den är en av mina bästa i livet. Så mycket kärlek. Så mycket omtänksamhet. Jag hoppas nu innerligt att alla de som köpt boken även ska älska Amanda. Mitt barn. Min lilla bokbebis.

Herregud. Det här vill jag göra minst en gång varje år i resten av mitt liv!

Skål för det!







Det där med dedikering

SkrivandetPosted by Jossan Sun, August 13, 2017 12:34:37

Det är långt ifrån alla som väljer att dedikera sin bok till någon. Men jag ville göra det. För mig är det en chans att ge en extra kladdig slängkyss till någon jag tycker ofantligt mycket om, och som har stor betydelse i mitt liv. Min nästanmake Martin, var min första tanke. Ja, eller våra lajbans avkommor. Kanske alla tre. Men när jag skakade på huvudbusken en gång till så kände jag ändå att killarna på daglig basis får höra att jag älskar dem – men framförallt är de alla tre av den högst obegripliga sort människor som inte frivilligt läser böcker. Jag vet, det är fan helt otroligt, men sant. Och då vet jag inte om man förtjänar att sitta på något förblad i en bok smiley

När jag släppt de fladdriga tankarna på min familj var dedikeringen given. Det finns tre andra personer i mitt liv som aldrig har slutat pusha mig för att lyckas med mitt bokskrivande, som alltid har stöttat mig och hejat på mig (på alla områden). Mina tre bästa tjejkompisar.

Jag går långt tillbaka med mina tjejer. Två av dem sedan åttiotalet(!) då vi hamnade i samma klass, och den tredje lärde jag känna (genom Martin) för 16 år sedan. Det går inte en dag utan att jag pratar med någon av dem, det kanske inte alltid är fysiska möten eller ens muntligt över telefon, men då kommer det alltid några rader över Messenger eller sms.

Tjejerna finns alltid där när jag behöver dem, oavsett tid på dygnet. Inga ämnen är tabu och jag pratar med dem om precis allt. Det blir väldigt många garvfyllda samtal som inte passar för andras öron, eftersom de, precis som jag, är rätt sjuka i huvudet. Det är därför jag älskar dem. Och, eftersom de fortsätter att hänga med mig så utgår jag ifrån att jag tillför dem någonting, jag med, haha.

Första kortet jag har på mig tillsammans med Elisabeth och Lina. Fjärde klass på Ljungsbroskolan.
Första kortet jag har på mig tillsammans med Frida. Sommaren 2001.

Det kan bli jäkligt jobbigt om tjejerna inte skulle gilla boken nu bara, då kanske det är trist att ha sitt namn i den, speciellt när jag hänger ut dem här, mohahaha. Men jag chansar!

Frida, Bettan och Lina – jag hoppas att vi hänger ihop resten av livet. Älskar er!





Förlagsfest med sol i sinnet

SkrivandetPosted by Jossan Sun, July 23, 2017 10:57:07

Du vet det där sköna pirret i magen som man kan få vid speciella tillfällen när man känner att man har hittat hem, på riktigt? Att det inte finns så mycket mer att önska, för att allt är helt obegripligt fantastiskt, och man måste nypa sig själv i armen för att förstå att det är på riktigt? Att man faktiskt har förtjänat att hamna där?

Så känner jag för mitt förlag, Bokförlaget Sol.

Även om vi har gemensamma messengertrådar och en hemlig författargrupp på Facebook där vi på förlaget kan tjöta med varandra, så var det första gången jag träffade resten av gänget in real life den här helgen. Träffade som i att ha möjligheten att krama skiten ur dem och höra olika dialekter fylla luftutrymmet kring oss. Vi är spridda ute i landet, och tyvärr gjorde det också att alla inte hade möjlighet att komma så här i semestertider. Men vi blev ett gäng, och vi hade en helt oförskämt härlig vistelse.

Förlagsfesten hölls på västkusten hemma hos en av författarna, och vi sammanstrålade över ett par flaskor bubbel redan på eftermiddagen. Vi pratade, pratade, pratade, pratade. Det var inte tyst en sekund och jag kände och känner mig helt lyrisk över den gemenskap vi har. Vi har samma visioner för att sprida allt det där pirret, samma kärlek till skönlitteratur.

Jag ska inte säga vad som blev sagt och gjort, för det är självklart så att det som händer på västkusten – stannar på västkusten... Och även om jag skulle få för mig att visa en massa bilder så skulle jag inte kunna, för vi tog nästan inga. Vi hade inte tid att tänka på det då pratet fortsatte med samma sprudlande frenesi över middagen (som bestod av bland annat grillade högrevsburgare, fångade nånstans i närområdet), och senare över vin och snacks in på småtimmarna. På morgonen vaknade jag av bokprat utanför sovrumsdörren, och samtalen fortsatte att blomstra över brunchen vi fick, innan vi åkte åt olika håll.

Det här gänget alltså smiley Du måste komma till Bokmässan i september och träffa allihop. Vi kommer att ha den absolut gladaste montern. Jag längtar så. Ja, jävlar.

Så mycket kärlek till Sara och Tina, som såg till att den här träffen blev av. För er åker jag 60 mil igen, när som helst (vet man något om hur plågsamt jag tycker det är att ratta en bil så förstår man hur stort det är, haha). Den här helgen kommer jag att leva på, länge. Bokförlaget Sol for the win.



Med näsa för affärer

SkrivandetPosted by Jossan Sat, May 13, 2017 18:47:12

Jag har alltid varit den fula i alla mina relationskonstellationer, vare sig det har handlat om partners, vänner eller kollegor. Klart att det har känts jäkligt trist ibland, men för det mesta har det betytt att jag har ansträngt mig lite extra på andra områden. Ingen vill vara både tråkig och ful. Jag är helt övertygad om att det är därför jag är så jävla snäll. Att jag alltid försöker hjälpa andra kring mig hela tiden. Ibland till den punkt att jag vänder ut och in på mig själv. Men mest tror jag att min fulhet har bidragit till att jag är så rolig. För jag är rolig. Jag vet att det inte hör till att säga så om sig själv, men det är helt uppenbart när jag umgås så mycket med mig själv. Jag om någon borde veta. Från början var det alldeles säkert en självförsvarsgrej, att säga något kul för att andra inte skulle tänka på mig som den fula, utan den roliga. Jag var inte cool eller duktig på sport, då fick jag hitta en annan roll. Det var trots allt lite viktigt under tonåren. Men nu när jag närmar mig fyrtio har det blivit en del av den jag är, helt enkelt. Jag är clownen i klassrummet. Fast överallt.

Jag vet att jag har stans största kroknäsa. Det har påpekats för mig i alla skolklasser jag gått, på alla arbeten jag haft och alla fester jag har varit på. Jag vet även att det ser ut som att man tagit en hög med gulblekta små legobitar och kastat in dem ojämnt i käften på mig, toppat det med att slänga in en smällare i samma veva, sprängt fram lite gluggar. 7,5 år med tandställning, utdragna tänder och flera implantat har hjälpt föga. Att jag på senare år gått över min trivselvikt med tjugo kilo ramar in det hela. Det är Jossanpaketet, liksom.

Jag har en look som gör att folk minns mig. Alla känner apan, u know?

Och det är nu jag tänker utnyttja det. Näsan ska få jobba.

Säg rent hypotetiskt att du går förbi en bokaffär med en författarsignering, en ateljé där någon ställer ut sina målningar, eller varför inte ett loppisbord i någons trädgård, där det säljs hemmasnickrade fågelholkar med inbyggda ananasodlingar i storleken av tre fotbollsplaner? Vad som helst som är av lite utanför ”det vanliga” och det som inte alla kring dig gör. Om du känner igen personen som står där, då blir du extra nyfiken, eller hur? Det gör att du tar dig fram. Igenkänning är en oerhört stark trigger. Jag hoppas verkligen att min fulhet blir min stöttepelare i författandet. Att människor jag arbetat med kommer fram. Precis som anställda i de butiker där jag flanerar runt som stamkund – och alla föräldrar till de hundratals barn jag hållit kalas för under min tid som kalasvärd i olika lekland.

Som författare hoppas jag naturligtvis att du blir uppriktigt nyfiken och vill läsa boken jag har skrivit. Men jag gillar även människor som rakt av vill stödja konsten och det extremt hårda arbetet skrivandet är, och köper en bok – för att ge någon annan. Det räcker med att du lånar boken på biblioteket eller lyssnar på den genom någon ljudbokstjänst för att det ska ta mig uppåt på min stege. Prata om boken. Tipsa andra om boken. Hjälp mig att bära boken. Det är bara då jag får möjligheten att skriva fler böcker, att äntligen få göra det jag så länge drömt om.

Och du? Att jag säger att jag är ful är inte samma sak som att jag skulle må dålig. Det hör inte alls ihop. Jag är väldigt nöjd med mitt liv, med min livssituation. Min nästanmake är den mest generösa, hjälpsamma och underhållande människa jag någonsin har träffat. Han kan liva upp vilken situation som helst. Vi har levt ihop i 16 fantastiskt garvfyllda år, och fler ska det bli. Våra ungar delar vår rubbade humor och de här tre grabbarna och vårt mysiga lilla kråkslott gör mitt liv nästintill helt komplett.

(bilder: jag och mannen i mitt liv, Martin)

Höstens boksläpp är en riktig dream come true, och jag kommer att jobba stenhårt för att få fortsätta skriva böcker. En dag ska jag kunna ha det som mitt levebröd. En dag. Det är den sista pusselbiten som behöver läggas i mitt liv. Eller ja, jag behöver nog fan en rosa självparkerande bil också, när jag tänker efter.

Slutpoängen: Äntligen ska jag få dra fördel av att jag är ful. Heja kroknäsan!







Emma Graves for president

SkrivandetPosted by Jossan Wed, March 29, 2017 23:22:51
Mitt omslag är färdigt och jag älskar det - ÄLSKAR DET! smiley Det är en sån jäkla fullpoängare som fångar storyn. Plus att det är vansinnigt läckert att titta på!


Ursprungsplanen var att omslaget skulle vara galet Hubba Bubba-rosa, och med en helt annan typ av bilder, tecknade dessutom. Jag är så glad att vi var flera inblandade i processen och att vi till slut kom fram till det här, skiss efter skiss. Störst jobb gjorde naturligtvis formgivaren, Emma Graves. I samma stund som jag fick veta att det var hon som skulle göra omslaget dog jag tacksamhetsdöden. Kan lova att du känner till flera böcker som hon har gjort snygga. Den här sköna samlingen får man fram i en sökning på Adlibris, exempelvis;
Jag kan inte sluta titta på omslaget. Kan inte. Vill inte. Det bubblar i mig bara vid åsynen av det. Åh!

Dessutom: så oerhört tacksam över de hundratals fina kommentarer som har ramlat in sista dygnet sedan jag la ut omslaget i sociala medier, vilken enorm kärleksbomb! Aldrig tidigare har längtan efter att få hålla i min bokbebis varit så stor! Det kommer att bli en fantastisk höst!

Skrivresan

SkrivandetPosted by Jossan Fri, March 24, 2017 23:03:53

Med undantag för att bli berikad med barn och allt sånt där som man naturligtvis håller högst av allt så slår den här författarresan resten på fingrarna. Jag får stanna upp och nypa mig själv både nu och då för att ta in att det verkligen är sant, att det händer mig. Inte för att jag inte har kämpat för det, och inte skulle vara värd det. Herrjävlar vad jag många gånger har jobbat i motvind. Det är min tur nu. Och jag tänker njuta av varje steg på vägen.

I detta nu är omslagsmakandet inne i sitt slutskede. Jag är så pirrig att det knappt går att förklara med ord. Ett proffs håller på att klä min bebis! De som följer mig på Instagram och Facebook vet även att det i veckan blev klart att Word Audio ska ge ut Kalla mig Amanda som ljudbok! Kontraktet är påskrivet, hurra! Det har varit en dröm i så många år att mina böcker ska komma även i ett lyssnarvänligt format.

Det är andra saker som händer bakom kulisserna, och jag hoppas kunna berätta om allting inom en snar framtid. Men något jag kan ventilera redan nu är att min första föreläsning i rollen som författare är gjord. Igår fick jag äntligen anledning att bära min snygga namnbricka med jobbtiteln jag älskar att ha, när jag fick prova mina vingar hos Borensbergs bibliotek. Det var superläskigt och superhärligt på samma gång, och jag tror att det här är något jag lätt kan bli beroende av att göra!


Jag hoppas att det blir många föreläsningar framöver. Inte bara för att få sprida mina böcker och mitt namn, utan för att få träffa nya människor. Just den här föreläsningen gjorde exempelvis att jag för första gången fick träffa deckarförfattaren Sonja. Vi hänger i samma författargrupper på sociala medier och jag hade inte en susning om att hon skulle dyka upp i Borensberg igår. Utöver de fantastiska blommorna hon gav mig fick jag även en enorm kick av mötet, kollegor emellan. Jag älskar forum där jag får träffa andra som delar min passion för skrivandet. Blommor kom även från biblioteket, samt från min man. Som sagt, jag kan utan problem vänja mig vid det här, hehe…

Nästa vecka börjar redigeringen av boken på allvar. Och jag älskar det. Älskar det. Det här är verkligen vad jag vill göra varje dag i resten av mitt liv. Jag hoppas att du följer med på resan!

Uppvärmningen

SkrivandetPosted by Jossan Thu, February 23, 2017 00:32:40

Med undantag för att jag flåsat döden i nacken i ett par dagar (när jag legat helt utslagen i en kraftig mansförkylning) så händer det många kittlande saker. Jag ska exempelvis snart hålla en föreläsning om mitt skrivande på ett lokalt bibliotek, där jag för första gången kommer att kunna bära någon av mina nya namnskyltar som jag beställt.

Jag minns med fasa alla muntliga redovisningar jag blev påtvingad i skolan, jag hatade dem så mycket att jag flera gånger valde att filma redovisningar hemma för att spela upp i klassrummet senare. Då hade jag alltid en känsla inombords som sa att alla kunde göra det där bättre. Nu vet jag redan att jag kommer att göra det bäst. Vem vet mer om mitt skrivande, liksom? Men jag är nervös, det är jag. Herrejävlar vad nervös jag är! Mest för att det inte ska vara något folk där. Eller ännu värre, att det bara är ett fåtal personer där och jag känner merparten. Jag pratar hellre framför tusen främlingar.

Annars har sista tiden mest gått åt till att fira bokkontrakt med vänner och familj. Fina utemiddagar, bubbel och blommor har satt guldkant på mina dagar. Det har varit långa samtal kring kommande releasefest, boksläpp och bokmässa, och jag har bollat omslagsidéer med förlaget. Idag blev det dessutom klart med bokningen av hotell till Göteborgsdagarna i september. Hela familjen tar ledigt och följer med för att stötta mig, och de finaste vännerna ska också hänga på. Det kommer att bli helt fantastiskt.

Jag har skaffat en författarsida på facebook, eftersom jag hörde att författandet inte blir på riktigt innan dess. Och förlaget har nu lagt till mig i författarstallet, ta gärna en kik in där också.

Det här med bokkontrakt är verkligen en kär liten sak.



JAG ÄR MED FÖRLAG!

SkrivandetPosted by Jossan Wed, February 08, 2017 20:50:52

Nu är kråkan nedklottrad, avtalet är påskrivet. Det blir en bok. HURRA!

Eftersom jag har ett jobb (som inte fungerar så värst bra ihop med skumpa) har jag inte gett mig tillfälle att fira ordentligt mitt i veckan, men tro mig, jag ska. För det är sannerligen något alldeles extra med att bli antagen av ett förlag. Skrivandet är ett kall. Ett andningshål. Mitt sätt att leva. Men det har inte varit helt självklart att andra ska se förtjusningen i mina ord.

Man kan säga att jag blev headhuntad till Bokförlaget SOL, som nu kommer att ge ut min bok. I november träffade jag förläggaren/författaren Sara på Bokmässan i Linköping, och vi pratade en del. Inte om mitt skrivande dock, jag kan inte minnas att ämnet ens kom på tal – utan jag köpte istället hennes roman ”Du glädjerika sköna” som jag hört så mycket bra om (och som verkligen ÄR bra! Precis min humor! Läs den!) Sedan började vi följa varandra i sociala medier efter att jag tvingat mig på Sara och publicerat en bild av oss på Instagram.

SOL tar inte emot spontanmanus, men när jag skickade ut min pärla på förlagsturné skrev Sara till mig att hon ville läsa. Vid den tidpunkten hade jag redan fått en väldigt positiv kontakt på ett av de allra största förlagen, och trodde att det skulle gå vägen där, så jag valde faktiskt att inte skicka manuset till henne. När jag ett par veckor senare föll på det berömda målsnöret (men med oerhört fin respons på mitt manus) skrev jag till Sara och frågade om hon fortfarande var intresserad. Vilket hon var. Och tre dagar senare meddelade hon att SOL ville ge ut boken, på traditionellt vis.

Inte många av förlagen jag skickat manuset till hade hunnit lämna några besked, och första känslan mitt i den överväldigande glädjeberusningen var att jag var tvungen att invänta de stora drakarna. Eftersom det är så man gör. Tänkte jag. Alltid större genomslagskraft på ett stort förlag, det är vida känt. Men jag gillade Sara så väldigt mycket, det kändes rätt på en gång. Så de andra förlagen fick bara en miniliten chans. Jag skrev helt sonika till dem att jag blivit erbjuden utgivningskontrakt hos någon annan, och att jag tänkte skriva på avtalet ett par dagar senare. Om de inte hade läst mitt manus och gett besked innan dess kunde de kasta det, för då var det försent.

Vilken fantastisk känsla. Helt otroligt.

Jag fick flera härliga svar där det påpekades att mitt manus var mycket imponerande, men med slutorden att de inte skulle hinna ta beslutet så fort, och att de var tacksamma att jag meddelat läget. Samtliga önskade mig stort lycka till och gratulerade till det förlag som ”fått mig”.

Och nu kör vi.

Igår skrev jag på avtalet.

Det var menat att det skulle bli jag och SOL. Sara är en person som imponerar mycket på mig och som får mig att brista ut i fulgarv, det bästa av alla garv. Det kommer att slå gnistor om vårt teamwork. Det är raka rör, mycket pepp och ömsesidig respekt. Jag trivs i det lilla förlaget, och kommer att älska att vara i det när det växer.

På min begäran kommer boken att ges ut i pocketformat direkt. Det är också därför releasen blir redan i höst, den inbundna hade inte blivit utgiven förrän 2018. Jag vet att man ”ska” drömma om hårdpärmar på böcker, men jag vill ha en riktig hängmatteroman som når ut till så många som möjligt, varför det känns helt självklart att välja en smidigare bok. Sen är jag ett stort fan av pocket. Det är det format jag föredrar alla gånger. Och ja, jag är lite otålig också, vill gärna ha ut boken så fort som möjligt.

Hur som helst, det blir en bok. HURRA!

Jag är så nöjd. Så stolt.

Vilken resa det här ska bli! I september smäller det! Jag hoppas att du följer med mig!



Next »