Under skrivhuden

Under skrivhuden

Det där med dedikering

SkrivandetPosted by Jossan Sun, August 13, 2017 12:34:37

Det är långt ifrån alla som väljer att dedikera sin bok till någon. Men jag ville göra det. För mig är det en chans att ge en extra kladdig slängkyss till någon jag tycker ofantligt mycket om, och som har stor betydelse i mitt liv. Min nästanmake Martin, var min första tanke. Ja, eller våra lajbans avkommor. Kanske alla tre. Men när jag skakade på huvudbusken en gång till så kände jag ändå att killarna på daglig basis får höra att jag älskar dem – men framförallt är de alla tre av den högst obegripliga sort människor som inte frivilligt läser böcker. Jag vet, det är fan helt otroligt, men sant. Och då vet jag inte om man förtjänar att sitta på något förblad i en bok smiley

När jag släppt de fladdriga tankarna på min familj var dedikeringen given. Det finns tre andra personer i mitt liv som aldrig har slutat pusha mig för att lyckas med mitt bokskrivande, som alltid har stöttat mig och hejat på mig (på alla områden). Mina tre bästa tjejkompisar.

Jag går långt tillbaka med mina tjejer. Två av dem sedan åttiotalet(!) då vi hamnade i samma klass, och den tredje lärde jag känna (genom Martin) för 16 år sedan. Det går inte en dag utan att jag pratar med någon av dem, det kanske inte alltid är fysiska möten eller ens muntligt över telefon, men då kommer det alltid några rader över Messenger eller sms.

Tjejerna finns alltid där när jag behöver dem, oavsett tid på dygnet. Inga ämnen är tabu och jag pratar med dem om precis allt. Det blir väldigt många garvfyllda samtal som inte passar för andras öron, eftersom de, precis som jag, är rätt sjuka i huvudet. Det är därför jag älskar dem. Och, eftersom de fortsätter att hänga med mig så utgår jag ifrån att jag tillför dem någonting, jag med, haha.

Första kortet jag har på mig tillsammans med Elisabeth och Lina. Fjärde klass på Ljungsbroskolan.
Första kortet jag har på mig tillsammans med Frida. Sommaren 2001.

Det kan bli jäkligt jobbigt om tjejerna inte skulle gilla boken nu bara, då kanske det är trist att ha sitt namn i den, speciellt när jag hänger ut dem här, mohahaha. Men jag chansar!

Frida, Bettan och Lina – jag hoppas att vi hänger ihop resten av livet. Älskar er!






Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Elin Säfström Tue, September 05, 2017 12:26:27

Jag vet inte riktigt. Det känns som det. Hon har liksom blivit det allra viktigaste i mitt liv. Mycket viktigare än böckerna jag skriver. Men vi får se.

Posted by Josefine Sandblom Sat, August 19, 2017 17:24:09

Det är fantastiskt att kunna bibehålla vänskapen i så här många år, med tanke på hur mycket man utvecklas och skaffar intressen på olika håll, familjeliv som tar tid och ändlösa turer med flyttlass hit och dit, vi har aldrig bott i samma stad samtidigt. Vi lever alla fyra i stadiga förhållanden sen många, många år, jag tror att det har underlättat.

Men menar du att alla böcker du någonsin skriver ska dedikeras till dottern, Elin?

Posted by Elin Säfström Fri, August 18, 2017 12:38:16

Vad härligt att ha sådana vänner! Jag har också en handfull riktigt goda vänner sedan länge, och jag är mycket tacksam för det, eftersom jag är riktigt usel på att skaffa nya. Men dedikationen, den blir alltid till min dotter. Hon är bara tre år, men förr eller senare hoppas jag att hon ska vilja läsa det hennes gamla mamma producerat.